Payday

Sinnesjukt men sant. Sommaren är över och vi är tillbaka i Umeå. Jag har saknat vår lägenhet, underligt nog, och det är underbart att sova i "egen" säng igen! Dock hann inte Gittan och Anders mer än ut genom dörren innan hemlängtans-hålet i magen satte igång att mola lite tyst för sig själv. Hur bra och kul och helt fantastiskt det än är här, så kommer jag inte ifrån att det ÄR långt hem och det ÄR långt till jul. Alltså = långt tills jag ser alla älskade i Vimmerbytrakten igen.

Jag hade önskat att helgen blev lugn och slapp, men icke. Jag pluggar som en gnu (eller kanske mer som en universitetsstudent?) eftersom jag har en rest-tenta på måndag. Ni vet, den jag hoppade över i våras när Sofie sprang ut? I alla fall har jag en del att komma ihåg och jag är hittills imponerad över min engen svidande effiktivitet. Jag läser och skriver och kommer ihåg/lär mig ALLT om rubisco och cellväggar och fotosystem och växthormoner och sekundära metaboliter! Oj, vad jag pluggar! 
   Eller, tja, inte PRECIS just nu, om ni nu ska vara så satans petiga. Men man måste ju gå ifrån nån gång, annars blir det bara monstersnurrigt.

Lovar ingen mer uppdatering innan måndag (snälla, håll tummarna då!). Dock lovar jag sommarens alla bilder efter tentan. 
   Cliffhanger?
   See next episode: Extra special material! Death and love and secrets of the passed!  

Okej. Kanske tog i lite väl.

Tillbaka till växtfysiologins magiska värld!

De senaste dagarna har flera människor påtalat att jag är så trygg och stabil och säker i mig själv. Såna kommentarer har jag faktiskt fått höra tidigare och jag blir alltid lite fundersam (missförstå mig rätt nu; jag blir väldigt glad av att höra det)!
   Men : jag känner mig inte som en sådan människa! Jag är ju en riktig grubblare och funderar ständigt över mig själv och världen och andra människor. Att jag skulle framtså som så himla trygg känns lite komiskt, för jag tycker ju själv att jag är precis tvärt om! Väldigt mycket... tänkare. 

Vad jag egentligen vill säga? Tja, det sitter jag också och funderar över just nu.
   Kanske att vi vet för lite om varandra?
   Kanske att "fake it 'til you make it" faktiskt uppenbarligen har en poäng?
   Kanske att...

... Ja, hörrni. Det här var ju givande.

Dags att gå och (låtsas) vara stabil nu då... ;)

Calle "ska bara" en liten stund till, sen bär det iväg till Linköping a.k.a. Stora Staden. Vi ska nämligen gå på Ikea. Åh, vad jag gillar att smyga runt där (om det inte är knökat med jobbigt folk, förstås)!
   Regnväder är faktiskt riktigt bra ibland. Annars hade Calle klippt träd idag. Och då hade det inte blivit något Ikea-strosande.

Ja, jag vet inte vad ni känner, men det här kan ha varit ett något onödigt inlägg. Men även ett onödigt inlägg ska ha rätt att leva, som jag brukar säga.







Eller, nä. Jag brukar inte säga så. Jag sa det bara alldeles nyss faktiskt, för jag tyckte det passade där.

Mot Ikea!

Lånat från UnderbaraClara. Viktigt!

Man: Hej, jag skulle vilja rapportera ett rån.
Polisen: Jaså, ett rån säger du? När skedde det?
Man: Jag gick på Dundritch street och en man drog fram en pistol och sa: ”Ge mig alla dina pengar.”
Polisen: Och gjorde du det?
Man: Ja, jag samarbetade.
Polisen: Så du gav mannen dina pengar utan att kämpa tillbaka, kalla på hjälp eller försöker fly?
Man: Jo, men jag var livrädd. Jag trodde att han skulle döda mig!
Polisen: Mmm. Men du samarbetade med honom. Och jag har blivit informerad om att du är ganska generös också.
Man: Jag ger till välgörenhet, ja.
Polisen: Så du har en vana att ge bort pengar.
Man: Vad har det att göra med denna situation?
Polisen: Du gick medvetet ner Dundritch Street i din dyra kostym när alla vet att du gillar att ge bort pengar, och så lät du bli att slå tillbaka. Det låter som du gav pengar till någon, men att du nu känner donationsånger. Säg mig, vill du verkligen förstöra en mans liv på grund av dina misstag?
Man: Det här är löjligt!
Polisen: Detta är just vad våldtagna kvinnor möter när de försöker få sina våldtäktsmän inför rätta.
Man: Fuck patriarkatet.

En av de mest underbara känslorna är när man utvecklas och känner att man lär sig saker, tycker jag! Det är något alldeles särskilt häftigt med det! Igår var jag och hopptränade igen med skruttpållen, och han skötte sig så fantastiskt bra. Och jag red väldigt, väldigt bra. Det var det som var roligast; att det jag och tränaren pratade om förra gången och gången innan, det hade gått in.
   Jag fattade grejen, fick in rätta känslan. Yo, man! Hajar ni vad jag menar, liksom, brudar?

Flippeliflipp.

Träningsvärk idag. Härligt, för varje gång det nyper i kroppen minns jag hoppningen och blir glad.

Att göra inför kvällen:
- Städa garedroben Gud (eller i vart fall familjen Bäck) glömde.
- Jämka.
- Flytta pengar (jag vill ha ett liv utan utgifter, tack)(alternativt en bil som går på... typ vatten? Regnvatten.)

Hm. Eller ska jag kanske... gömma mig tills i morgon? ;P

Nu skrämde jag er allt! Här hade ni gåt och trott att det var samma inlägg som igår (och dagen innan, och dagen innan...) och så bara POFF! Så där helt plötsligt! Här är jag igen!

Nej, ännu är jag icke död. Jag undrar om vi inte haft den här diskussionen tidigare? Ni vet, den om att min sommar, eller tja, min tid över huvud taget när jag befinner mig på landet, liksom bara snurrar iväg. POFF! Finns inte mer.
   Snart är min sommar helt slut och borta, den också. Finns inte mer. Bara inne i huvudets långa vindlingar, redo att plockas fram när jag behöver den. Kanske finns den kvar som en solbränna ett tag, trots att min hud redan börjat blekna. På tok för lite sol. En bit finns kvar som sakerna jag köpt, och en stor bit finns kvar i vännernas och familjens röster och berättelser. 

Djupt. Jag har mina stunder.

Jag läser Stephen Kings Det igen. Astrid också. Hon läste först, men varje gång jag såg boken sög det lite i magen, så jag har lånat lite när hon inte ser. Nu är boken snart slut (den också) och jag hanterar skräcken bättre (eller möjligen sämre, beroende på hur man väljer att se det) den här gången. Vad kan jag ha varit när jag läste den sist? Elva, kanske tolv. Jag tycker fortfarande det är lätt obehagligt att sticka ner handen och rensa avlopp. Till exempel. 
   Den är bra, i vilket fall. Det var dit jag ville komma. Så bra att jag nu skulle vilja återgå till den, innan Astrid saknar den. 

So long (dock inte för länge, förhoppningsvis. Men jag lovar inget. Jag har ingen pli på tiden just nu).

 

 

Vilken vecka, hörrni!

I fredags kom Umeborna! Lycka! I lördags drog vi på festival. Söndag turistade vi hela gänget. Måndag sa vi hejdå. Tisdag: andra gäster hemma. Onsdag: Älskade faster + min kusin med barn kom på besök. Idag är det hoppträning med skruttplutthästen, imorgon blir det bio (HP!) och på lördag ska vi till Visingsö alt. till Ullared (regn eller inget regn?). På söndag ska jag och Astrid rensa i hennes lådor och på måndag kommer Jenny ut och hälsar på.

Pjuh! Och så tycker de hemma att jag är trött…

På sommaren (eller när helst jag befinner mig i det svarta hålet utanför Vimmerby) är det ju en smula krångligt att få tag i mig. Noll täckning på mobilen, slött Internet och fem personer i kö till datorn samt fasta telefoner som funkar lite då och då (och när de äntligen fungerar så är det ändå ingen inne som kan svara).
   Ja, ni som känner mig vet ju allt det här.

Nu blir det lite värre. Jag tappade min mobil här om dagen – i toastolen (lyckligtvis bara vatten, dock…). Illa. Nu ligger min telefon i en skål med ris. Det har jag hört ska hjälpa mot drunkningsdöd.
   Klantigt.
   Så bli inte arga om jag inte hör av mig. Det finns en helt naturlig förklaring.

 Annars är jag lite deppig idag. Mina älskade Umeåvänner har åkt igen. Tre ljuvliga dagar med både festival och klassisk Vimmerby-turism, och så en massa snack och skratt däremellan. Hej då, vi ses om 1 ½ månad.
   Saknar dem redan.