Payday

Nu skrämde jag er allt! Här hade ni gåt och trott att det var samma inlägg som igår (och dagen innan, och dagen innan...) och så bara POFF! Så där helt plötsligt! Här är jag igen!

Nej, ännu är jag icke död. Jag undrar om vi inte haft den här diskussionen tidigare? Ni vet, den om att min sommar, eller tja, min tid över huvud taget när jag befinner mig på landet, liksom bara snurrar iväg. POFF! Finns inte mer.
   Snart är min sommar helt slut och borta, den också. Finns inte mer. Bara inne i huvudets långa vindlingar, redo att plockas fram när jag behöver den. Kanske finns den kvar som en solbränna ett tag, trots att min hud redan börjat blekna. På tok för lite sol. En bit finns kvar som sakerna jag köpt, och en stor bit finns kvar i vännernas och familjens röster och berättelser. 

Djupt. Jag har mina stunder.

Jag läser Stephen Kings Det igen. Astrid också. Hon läste först, men varje gång jag såg boken sög det lite i magen, så jag har lånat lite när hon inte ser. Nu är boken snart slut (den också) och jag hanterar skräcken bättre (eller möjligen sämre, beroende på hur man väljer att se det) den här gången. Vad kan jag ha varit när jag läste den sist? Elva, kanske tolv. Jag tycker fortfarande det är lätt obehagligt att sticka ner handen och rensa avlopp. Till exempel. 
   Den är bra, i vilket fall. Det var dit jag ville komma. Så bra att jag nu skulle vilja återgå till den, innan Astrid saknar den. 

So long (dock inte för länge, förhoppningsvis. Men jag lovar inget. Jag har ingen pli på tiden just nu).