Payday

Idag är en sådan dag då jag bara hatar världen. Jag blir så uppgiven till och från och särskilt uppgiven blir jag när de där riktigt stora sakerna diskuteras. Vi hade en sådan diskussion schemalagd idag, och vi pratade fram och tillbaka om genmodifierade växter (GMO). Det leder in på alla rejäla problem som vi måste lösa, och också in på hur lite som händer idag för att det ska gå att rätta till allt som är skevt.
   Jag blir vemodig. Ledsen och arg. Det finns så otroligt mycket som är snedvridet och orättvist och sjukt i den här världen och jag ser ingen lösning. Jag ser bara alla svarta fakta som radas upp i en lång svart linje.

- Vad GMO gör med omgivningen är det ingen som rikitgt vet. Det forskas mycket, men det är inte accepterat i forskarvärlden att vara emot GMO eftersom branschen är så framstående (se bla. New York Times). Vår lärare berättade idag om GMO-majs, som innehåller ett "giftprotein" som dödar insekter. Hos andra djur funkar inte proteinet för syrahalten i magen är för hög. Mycket av majsen används i barnmat - men spädbarn har inte mycket syra alls i magen. Vad som händer med giftproteinet där - vi vet inte. 
   Men om inte GMO är svaret - hur i helvete ska matkrisen lösas annars? Vi är så många som ska äta. Dagens metoder med gifter och monokulturer är värre, mycket värre, än det vi vet om GMO. Vi kan inte fortsätta som idag.  
  
- Giftackumuleringen i människor är enorm. Idag har varje människa ca 200 gifter i blodet, gifter som inte funnits mer än tjugo-trettio år och som vår kropp aldrig tidigare stött på. En och en är de inte skadliga (vad vi sett hittills) men vad de gör tillsammans...? Mössen i djurförsöken dör.  
   Det bästa sättet att bli av med dessa ofta fettlösliga gifterna är att bli med barn. Då överförs gifterna till barnet via mjölk och moderkaka. Hur barnen reagerar vet vi inte. Det enda vi vet är att många sjukdomar, så som ADHD och diabetes, ökar lavinartat hos barnen. Dessa sjukdomar ses också hos möss som utsätts för gifter. Smidigt värre. 
   Riktigt spännande blir det när man läser innehållsförteckningen på barnmatsburkarna och inser att det som står där, de kemikalierna är märkta med dödskallar i labbet. Särskilt när man vet att det som för tio års sedan ansågs vara riskfritt anses vara cancerframkallande och livsfarligt idag.
   Och när det kommer till giftföroreningar hos barn - barnkammaren är vårt mest förorenade rum. Leksakerna är källan; alla dessa satans plastleksaker. Katter får sköldkörtelcancer av plaster från leksaker. Vad barnen får - tja, vi vet inte.
   (källa: dokumentären Underkastelsen från SVT)

Det här är två exempel. Vi kan fortsätta i all evighet. Vi kan tala om krig. Om rasismen. Om jordbrukets syn på djurhållning. Om hur vi uppfostrar våra barn till mer och mer antipati. Om vad som händer med djurlivet när hormoner och läkemedel rinner rakt genom reningsverken. Om monokulturernas spridning. 
      Och vi kan tala om vad detta gör med mig. Vissa dagar, som idag, är jag så fullproppad med svarta fakta att jag vill borra ner ansiktet i kudden och försvinna (Har gässen haft ett bra liv innan de blev dun? Vem har sytt kudden, och har de fått bra betalt? Vad är dunen behandlade med för kemikalier? Hur långt har den åkt?). Hur ska jag kunna köpa kläder? Hur ska jag kunna utbilda mig till det jag gör? Hur i helvete ska jag kunna få barn när jag vet!? 
   Men man måste veta. Trots att det kanske inte hjälper så mycket, så måste människor läsa, ta in och öppna ögonen. Vi är den första generationen någonsin som mår sämre än de tidigare generationerna. Är detta vad vi vill skickar framåt?! Kul arv, säger jag.
   Den stora frågan är - VAD HJÄLPER DÅ?

Ja, forskarna vet inte. Jag vet inte. Jag VET inte, säger jag.
   Men jag tänker fanimig försöka. För jag vill kunna säga det, senare, om det fortsätter åt det här hållet.
   "Ja, det ser inget vidare ut. Men jag lovar att jag i vart fall försökte!!"  

Ekologiskt.
Rättvisemärkt.
Second hand.
Kemikaliefritt.

Yttepyttigt. Men det är något. Sen får ni väl kalla mig vad ni vill. För jag tänker i vart fall försöka.
   Även om det är svart, svart, svart.


"Jag vill sätta mig på tvären för i ett snöende kapital.
så kan ni kalla mig bohemisk om ni vill
Men jag strävar hellre bakåt än att svälja era tal
om allt det verkliga som inte räcker till"

(från Winnerbäcks Sagan om en fantasi)

Förlåt. 

   Nu vill jag att Calle ska komma hem. Han lyfter mig när jag tänker för mycket. Jag tror att det är det jag håller på med nu.
   Antingen det, eller så tänker resten av världen för lite.