Payday

Två timmars inkubationstid kvar och jag reflekterar över att ha tråkigt. 
  
Jag hör nog till de där människorna som man kan lämna i ett rum i två dagar utan att det besvärar mig så värst mycket. Jag har nämligen ytterst sällan tråkigt.
   Jag kan vara tyst. Och ensam. 
   Jag kan sitta på en stol och inte göra något alls väldigt länge utan att bli rastlös.
   Varför är det så? Många andra verkar ha svårt med att roa sig själva (i brist på bättre ord)? Inte vet jag. Men jag tror att mitt huvud håller på svaret. Jag går väldigt snabbt in i mig själv; in i mina egna världar, in i min fantasi.
   Dagdrömmer? Jo, det är nog faktiskt ett rätt bra ord, en rätt bra beskrivning. Mitt huvud kan underhålla mig i en evighet.
   Den där självisoleringen ligger nog delvis bakom att jag somnar så sjukt lätt också, tror jag. Jag befinner mig i samma världar varje gång jag somnar. Fokuserar jag på dem så sover jag på tio minuter, nästan i princip oavsett var jag är (men sövande billjud och lugn gör det förstås enklare).

Tvinga mig däremot att göra nåt jag inte vill, då kan jag givetvis tycka det är trist och tråkigt. Som nu - tvungen att skriva labbrapporter (tyo i alla fall) eller tvungen att tentaplugga. Mördande tråkigt. 
   Men bara sitta i soffan hemma, åka buss i tio timmar eller vara själv en dag - det stör inte mig. 
   Det stör inte mig det minsta.