Payday

Det är kanske inte "någon" som är ute efter mig. Det kanske är ... Calle! 
   Idag verkade det så i alla fall.
   Vi gick bägge halvdag idag, jag på morgonen och Calle på eftermiddagen. När jag kom hem till Calle så käkade jag lite och satte mig sedan utanför dörren för att skruva fast reflexerna på cykeln. Calle kommer ut, pussar mig och sticker till skolan. Två minuter senare ska jag in och hämta tejp (inte tejpa fast reflexerna, bara för att göra stången tjockare... ;). Dörren är LÅST.
   "Det är inte sant. Det är fan inte sant. Han KAN ju inte ha låst dörren?"
   Jodå. Det kunde han visst det.

Utan nycklar, mobil och pengar. Cykeln är låst. Tofflor på fötterna.
   Jag fick låna telefon av grannen. Calle svarar inte. Vaktmästaren har gått hem för dagen. Jag ringer Ida och ber henne fortsätta ringa Calle. Jag knackar på hos de andra grannarna, granne 1 skulle iväg, ingen annan hemma. Byggkillarna jobbar bara ute, och har därför ingen huvudnyckel. Jag lånar en mobil av dem och ringer Calle igen. Ingen svarar.
   Jag sätter mig på verandan och väntar.
   Det blåser. Och regnar. Och är typ fem grader varmt.

Tre och en halv timme senare kommer Calle. Min rumpa har fortfarande inte tinat.

Hämndförslag, någon?