Payday

Ibland känns livet så jäkla... typiskt. Ironiskt, liksom. Har inte ni haft den känslan ibland?

Jag är ensam hemma och planerar in en slökväll. Alternativt lite lek med min nya kamera.
   Först ringer en Janne, en "granne" tre kilometer bort. Han vill att vi ska köra hö. Sure, det blir toppen. Om han ställer balvagnen framför stallet tar jag, mamma och syrrorna och lastar av den imorgon.
   Och nu ringer Calle och är på väg hit. I traktor. Med två hövagnar på släp.
   Dessa två hövagnar vill han förstås ha med sig hem igen, så de bägge måste vi hiva upp på skullen och stapla ikväll. Han och jag. 
   Kruxet är att det redan står en vagn (eller två?) däruppe. I vägen. Så de/n måste också lastas av. 

Yey! Vet ni hur stor en hövagn är?

*suck!* 

Cheer up! Se det från den ljusa sidan! Toppen att vi får in hö! 
  
Ja, jag hör. Det låter inget vidare övertygande.