Payday

Jag. Finner. Inga. Ord.

Vet ni, jag tror inte att jag någonsin skämts för att vara svensk. Jag har tyckt att det är ett ganska vettigt land, även om mycket förstås kan rättas till. Jag har inte tyckt det varit pinsamt att komma söderifrån här uppe heller.
   Idag skäms jag. Jag skäms något oerhört. 
   Jag skäms över att mitt land, MITT land, har så många invånare som inte vill bry sig om varandra. Jag skäms över att människor kan vara så... korttänkta. Fördomsfulla. 
   Jag skäms över att ett parti som Sverigedemokraterna finns - och jag skäms något oerhört över att de har valts in till min Riksdag. MIN RIKSDAG.
 
Igår kväll under valvaken, jag tror att jag tappade hoppet då. Ni vet, det där fåfänga hoppet om att vi nog trots allt är på väg mot en bättre värld. Hoppet om att vi en dag ska leva med skaplig tolerans för varandras nycker, en värld där det är okej att vara annorlunda. En värld där man hjälps åt om man kan.
   Fan, vad naivt det låter. Men det är ju där tjusningen ligger också, eller hur? Att det inte borde vara så jävla svårt. Det är så enkelt. Egentligen. Om man anstränger sig, om alla anstränger sig för att om inte tycka om så åtminstone försöka förstå.

Jag har läst mängder idag, och har försökt förstå vad som hände med min dröm, mitt hopp, vad som egentligen hände med det där som jag trodde alla ville ha. Nazister i kommunhuset i Grästorp. Sverigedemokrater i varenda skåne- och blekingekommun. Över tio procents stöd i stora delar av södra Sverige.
   Vad fan har hänt?

Jag. Finner. Inga. Ord.

Hur kan man? Hur i helvete kan man bry sig så lite om sina medmänniskor?
   Hur kan man på allvar mena att det bara finns ett sätt att vara svensk? 
   Hur kan man på fullaste allvar, efter att ha läst deras partiprogram, deras politiska ideal och lyssnat på dem - hur kan man lägga sin röst på Sverigedemokraterna?
  
Och var går sedan gränsen? För alla blir ju inte lyckliga om Sverigedemokraterna får som de vill, nej, så enkelt är det ju inte. Så svart och vit är inte vår värld. Den går i gråskalor.
   Vems fel kommer det vara då? De med sämre betyg i skolan? De som har bruna ögon? Okej. Det är deras fel nu. Men vi kan ju inte skicka hem dem. Och vad gör vi med dem då?

Jag. Finner. Inga. Ord.

Calle säger att jag inte kan vara så arg, för det hjälper inte just nu. Det hjälper inte att vara förbannad. Och min enda tröst är att jag just nu befinner mig på SD:s svagaste mark : inte ett mandat i hela Västerbotten.
   Men jag är ju så satans arg! Och generad.
   Vad kan man göra? Vad kan man göra?

Jag skäms.
   Jag skäms något oerhört.
   För första gången i mitt liv skäms jag över mitt land.